tisdagsäventyret

Igår stuvade vi in en extremt motvillig hund i bilen och gav oss iväg till Huvudstaden för att uträtta följande ärenden:
1. Läkarbesök hos egyptiske läkaren, som är rund som ett klot och kluckar glatt inför alla sjukdomar. Jag har inte träffat honom själv men har hört från flera håll att just det där kluckandet är en kännetecknande egenskap. Han är "reanimeringsexpert" så man tycker att för en som kan sätta liv i döda igen borde väl alla andra problem vara rena bagatellerna?
2. Besök hos statsveterinären för att försöka hjälpa det olyckliga hunddjuret Simba, som inte blivit av med sin öronåkomma.
3. Alla andra ärenden kunde glömmas efter en heldag hos veterinären med det efteråt avsevärt eländigare djuret.

Ett besök hos statsveterinären i Burundi är en väldigt intressant upplevelse (om man inte räknas till djurens olyckliga skara). När vi dök upp klockan tio på förmiddagen skickades vi genast till skattekontoret för att betala skatt på veterinärbesöket (1000 FraBu, alltså cirka fem kronor). Därefter tillbaka och köa tillsammans med de andra. Övriga köande var: en enorm grand danois, en liten kattunge i en kartong, en liten flicka i rosa klänning (ja! hon besökte veterinären!), en liten hund som liknade Simba, en flock getter, och Simba. Simba vet inte att hon är en ganska liten hund och skällde ut grand danoisen rejält. När det efter nästan två timmars väntetid blev vår tur (kattungen försökte tränga sig före men det var vi inte alls med på) blev det liv i luckan. Upp med Simba på ett metallbord. Veterinären försökte kolla örat men hon blev tokig förstås och veterinären blev rädd. Eftersom vi inte lyckades att knyta ihop nosen på henne (hon var så rädd och försökte bitas) insisterade han på att hon skulle sövas. Stackars Simba, men det var faktiskt enda utvägen; Burundi är inte ett land där man vill utsätta sig för risken att få ett infekterat hundbett. Fästingarna avlägsnades, klorna klipptes och något antiinflammatoriskt injicerades i rumpan medans Simba sov. Under tiden släpades getflocken in, en efter en, under ett öronbedövande skrikande."NÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!" skrek var och en av dem när de släpades in i frambenen och kastades upp på metallborden. Det var ett fruktansvärt gallskrikande i det ekande rummet. Till råga på allt visade det sig att Simba behöver injiceras två gånger till, ett besked som mottogs med visst svårmod.

Enligt direktiv från Stephans arbetsgivare får man inte ge sig av på resan till Gitega efter kl. 15.30, detta för att undvika att vara ute på vägarna efter mörkrets inbrott, då de kontrolleras av banditer och rebeller, så vi gav oss av i god tid och var framme i Gitega vid fem. Vid halv sju blir det mörkt.

Idag övergick tisdagsäventyret i en onsdagsmardröm för Simba, veterinären på hembesök, Stephan, vakten, kocken och mig som alla involverades i dagens injektion. Det var faktiskt inget mindre än fruktansvärt; Simba skrek och tjöt och det bubblade fradga ur den igensurrade nosen. Allvarligt talat, får man göra så mot en hund även om man anser att det är för hennes eget bästa? Hon sprang till och med och gömde sig, och inte ens mattan kunde locka fram henne. Nu är det i alla fall bara en injektion kvar och sedan får vi hoppas att det som diagnosticerats som öroninflammation försvinner för att aldrig mer återkomma.

Av respekt för Simbas lidande har jag inte tagit några bilder på spektaklet.