När man är ute och går med en liten, gul, till förvillelse lik en räv, hund på Gitegas gator slås man av vilken extremt exotisk företeelse man utgör. Alla, och verkligen ALLA vänder sig om och tittar och antingen skrattar generat eller blänger argt, från gamla skinntorra gummor till småungar på väg från skolan till kvinnor med tunga laster på huvudet till tuffa militärer med maskingevär. Och det är inte mig de tittar på, det är hunden, eller kanske den egendomliga kombination vi utgör. (Ibland undrar jag vad man skulle vara tvungen att hitta på för att få samma uppmärksamhet på Stockholms gator, och jag har bestämt mig för att man nog måste cykla naken på en enhjuling sjungandes Internationalen). Simba, som i likhet med de flesta andra hundar blir rent ut sagt skitglad när hon ser kopplet, travar sedan gatan fram i ett ointresserat, upphöjt lugn, med något nästan kungligt över sig. Jag är övertygad om att om hon bara kunde skulle hon titta åt höger och vänster och vinka överlägset med ena tassen, lite som Queen Elizabeth. Hon drar aldrig i kopplet - ovärdigt! - och tittar sig ofta om för att se att den andra cirkusapan - jag - verkligen är kvar.
.JPG) |
Simba bryr sig inte. |
Sist vi var ute och gick kom en polisman fram och sa "jag ser dig här varje dag med hunden. Litar du verkligen på den?". När jag svarade ja, hon är jättesnäll, tittade han från mig till hunden och exklamerade "oui??" i ett tonfall som antydde att det var det dummaste han hört nån gång. Man kan fråga sig vad den här inställningen till hundar beror på, men jag tror att en del av förklaringen ligger i att man (enligt utsaga) under 2010 hade 30 fall av (och därmed, oundvikligen, dödsoffer i) rabies. Återstående hundar sköts ihjäl. Detta är väl en av anledningarna till att man aldrig ser några andra hundar på gatorna, och jag undrar ibland hur det känns att vara "Simba, den enda hunden i sta'n". Jag tänker mig att det måste vara som att vara den första austronauten på mars röda yta.
Jag vet emellertid bättre än så, för jag har varit hos veterinären, och sett hans förteckning, prydligt handskriven i ett collegieblock, över de hundar han har vaccinerat mot rabies i år. Blir man biten av en hund är första anhalten veterinärkliniken för att kontrollera om sagda hund är vaccinerad eller ej (men, och här ännu en parentes, kan man lita på registret? Simba beskrevs här endast som "liten gul hund" och jag har en känsla av att det inte finns en hund i Afrika som inte kunde sammanfattas med de tre orden). Är den inte det ligger man illa till - och hur är det med alla andra djur? Man kan få rabies av att bli slickad av en get, berättade de på vaccinationskliniken i Stockholm.
Nu när jag ändå funderar över det här: jag undrar ibland hur väktarna och Leonard (som följt Simba sedan hon var en liten valp) interagerar med hunden. Inte alls, verkar det som. Ibland står Simba och tittar på när de rycker ogräs eller sköter andra sysslor (då skäms jag lite; inte kan man stå där och glo när folk jobbar!) men de har inget med varandra att göra. Utom en gång, då jag hörde Leopold säga till henne att "mais Simba, je fais le menage ici!" (jag städar här!) när hon absolut skulle mörda sopkvasten han jobbade med. Jag tyckte det var rätt intressant att denne man, som alltid pratar kirundi, skulle konversera med jycken på franska - för mig är det helt naturligt att vårt gemensamma språk är svenska.
.JPG) |
Vårt hus. Den lilla utbyggnaden vid muren är vakternas tillhåll. Egendomligt likt ett....fängelse? |
Hunden, som har litet av QE över sig, lydde väl inte när han pratade kirundi och då fick han i brist på the queens english gå över till ett annat aristokratiskt språk. Trädgårsmästaren verkar vara en pragmatisk man.
SvaraRadera