tisdagsäventyret

Igår stuvade vi in en extremt motvillig hund i bilen och gav oss iväg till Huvudstaden för att uträtta följande ärenden:
1. Läkarbesök hos egyptiske läkaren, som är rund som ett klot och kluckar glatt inför alla sjukdomar. Jag har inte träffat honom själv men har hört från flera håll att just det där kluckandet är en kännetecknande egenskap. Han är "reanimeringsexpert" så man tycker att för en som kan sätta liv i döda igen borde väl alla andra problem vara rena bagatellerna?
2. Besök hos statsveterinären för att försöka hjälpa det olyckliga hunddjuret Simba, som inte blivit av med sin öronåkomma.
3. Alla andra ärenden kunde glömmas efter en heldag hos veterinären med det efteråt avsevärt eländigare djuret.

Ett besök hos statsveterinären i Burundi är en väldigt intressant upplevelse (om man inte räknas till djurens olyckliga skara). När vi dök upp klockan tio på förmiddagen skickades vi genast till skattekontoret för att betala skatt på veterinärbesöket (1000 FraBu, alltså cirka fem kronor). Därefter tillbaka och köa tillsammans med de andra. Övriga köande var: en enorm grand danois, en liten kattunge i en kartong, en liten flicka i rosa klänning (ja! hon besökte veterinären!), en liten hund som liknade Simba, en flock getter, och Simba. Simba vet inte att hon är en ganska liten hund och skällde ut grand danoisen rejält. När det efter nästan två timmars väntetid blev vår tur (kattungen försökte tränga sig före men det var vi inte alls med på) blev det liv i luckan. Upp med Simba på ett metallbord. Veterinären försökte kolla örat men hon blev tokig förstås och veterinären blev rädd. Eftersom vi inte lyckades att knyta ihop nosen på henne (hon var så rädd och försökte bitas) insisterade han på att hon skulle sövas. Stackars Simba, men det var faktiskt enda utvägen; Burundi är inte ett land där man vill utsätta sig för risken att få ett infekterat hundbett. Fästingarna avlägsnades, klorna klipptes och något antiinflammatoriskt injicerades i rumpan medans Simba sov. Under tiden släpades getflocken in, en efter en, under ett öronbedövande skrikande."NÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!" skrek var och en av dem när de släpades in i frambenen och kastades upp på metallborden. Det var ett fruktansvärt gallskrikande i det ekande rummet. Till råga på allt visade det sig att Simba behöver injiceras två gånger till, ett besked som mottogs med visst svårmod.

Enligt direktiv från Stephans arbetsgivare får man inte ge sig av på resan till Gitega efter kl. 15.30, detta för att undvika att vara ute på vägarna efter mörkrets inbrott, då de kontrolleras av banditer och rebeller, så vi gav oss av i god tid och var framme i Gitega vid fem. Vid halv sju blir det mörkt.

Idag övergick tisdagsäventyret i en onsdagsmardröm för Simba, veterinären på hembesök, Stephan, vakten, kocken och mig som alla involverades i dagens injektion. Det var faktiskt inget mindre än fruktansvärt; Simba skrek och tjöt och det bubblade fradga ur den igensurrade nosen. Allvarligt talat, får man göra så mot en hund även om man anser att det är för hennes eget bästa? Hon sprang till och med och gömde sig, och inte ens mattan kunde locka fram henne. Nu är det i alla fall bara en injektion kvar och sedan får vi hoppas att det som diagnosticerats som öroninflammation försvinner för att aldrig mer återkomma.

Av respekt för Simbas lidande har jag inte tagit några bilder på spektaklet.

Lite historia

Jag vet att det här "ska" vara en blogg om ett exotiskt land som inte många besöker eller vet mycket om och inte en blogg om en helt okänd hund nånstans i Afrika, så nu ska jag göra ett litet försök att berätta något om landet enligt hur jag har förstått det jag har läst och uppfattat.

Burundi koloniserades ju först av tyskarna på 1880-talet (tror jag att jag sa någon gång), sedan av belgarna under första världskriget och när tyskarna förlorade sina östafrikanska kolonier efter kriget var det belgarna som tog över. Tyskarna lämnade inte så mycket spår efter sig - förutom Gitegas numera övergivna fängelse samt stadens äldsta byggnad, en administrativ institution som numer är ungdomsgård av något slag (foto kommer). Belgarna däremot! Ojojoj. Belgarna lämnade efter sig det franska språket och djupa spår i landets struktur. På den tiden styrdes Rwanda och Burundi som en koloni - Ruanda-Urundi kallad - och belgarnas sätt att styra landet lade grunden till den djupa segregation mellan hutuer och tutsier som senare ledde fram till folkmorden i både Rwanda och i Burundi (i Burundi fortsatte dödandet ända fram till 2005) och nämligen enligt följande: Belgarna hade inte möjlighet (eller vilja, jag vet inte) att placera ut ett större antal administrativ personal för att sköta sin koloni. Istället bestämde man sig för att ta hjälp av den ena folkgruppen, nämligen tutsierna, som utgör ca 14% av befolkningen (hutuer 85%, pygméfolket twa 1%; liknande förhållanden i Rwanda).

De tre stjärnorna i Burundis flagga symboliserar de tre folkgrupperna hutu, tutsi och twa.

Tutsierna innehade sedan gammalt en mer styrande position i området (men historieskildringarna går här isär, så jag är inte helt övertygad om till hur stor grad detta stämmer), vilket utnyttjades av belgarna. Dessa oförutseende kolonisatörers sätt att styra bidrog till att fördjupa klyftorna mellan folken genom att enbart tillåta tutsier att skaffa utbildning, att inneha ämbeten eller över huvud taget göra något annat än att sköta jordbruket. I början av 60-talet lämnade belgarna båda regionerna och länderna Burundi och Rwanda blev självständiga. I allmänhet tydde sig de nya afrikanska staterna under 50- och 60-talen till någon sida under kalla kriget. Medan Rwanda närmade sig USA, knöt Burundi band till Kina.

Det nya landet präglades tidigt av en blodig kamp om den politiska makten. Det nationalistiska partiets (som bestod av folk från alla grupper) första ledare, som var i färd med att vinna det första demokratiska valet, mördades år 1961, och även här var belgarna inblandade. (jag försöker inte medvetet göra belgarna till de fula fiskarna här, jag bara rapporterar det som står i böckerna!) Boken "A life after violence" beskriver det så här: "The historic significance of Rwagasore's murder is enormous: it is truly a day on which doors were closed on Burundi."

För att göra en lång historia kort: Mordet följdes av flera års politisk instabilitet där klyftorna mellan folkgrupperna ökade ytterligare och tusentals tutsier mördades. År 1965 försökte sig hutuerna på en statskupp, som misslyckades och åtföljdes av massiva vedergällningar från den andra sidan - ett mönster som skulle komma att upprepas gång på gång under de kommande 40 åren. Händelserna 1965 åtföljdes av 30 år av militärt styre - militären var uteslutande tutsi. Ett ytterligare kuppförsök år 1972 åtföljdes av vedergällning från militärens sida - minst 80 000 hutuer mördades under ett antal veckor.

Mot slutet av 1980-talet växte kraven, både inrikes och utrikes, på demokratisering av landet, och år 1993 arrangerades demokratiska val, som vanns av Ndadaye, ledaren av det hutu-dominerade partiet. Ndadaye ska enligt historieböckerna ha försökt att skapa ett parlament som omfattade åtminstone de två dominerande folkgrupperna, och hoppet var stort att saker och ting skulle kunna bli lite bättre. Efter 102 dagar vid makten mördades presidenten, vicepresidenten och ett antal höga ministrar (alla hutu) av militären (fortfarande dominerad av tutsier). Denna gång blev det hutuerna som hämnades på tutsierna; ett massivt antal mord blev följden. Vilket återigen följdes av vedergällning från den andra sidan. Berättelserna man hör är skrämmande; bland annat finns på vägen mellan Bujumbura och Gitega ett monument över de fler än 100 skolbarn som brändes levande i sin skola av den enda anledningen att de tillhörde fel folkgrupp.

Landet har en skräckinjagande historia men konturen påminner om ett hjärta.

Nu hinner jag inte mer idag (sa hon för att dölja det faktum att hon inte har riktigt koll på den mer aktuella historien).

Helgutflykt

Burundi har inte så mycket att erbjuda vad gäller inhemskt konsthantverk, men i lördags åkte vi till en lokal konstnär - Lazar - som tydligen är "det" (i meningen att han är den enda konstnären som över huvud taget existerar) vad gäller burundisk konst. Vi köpte en stor vas och ett par lite mindre kreationer.

Burundis egen Picasso med ett urval av sina alster.

Därefter åkte vi till en plantskola för att köpa träd till trädgården. Maracuja, apelsin, mandarin och avokado. Här finns minsann inget Plantagen att åka till, utan det var en lång och skumpig färd längs leriga vägar rakt ut i bushen. När mussongos kom för att köpa plantor var hela familjen involverad, från gammelmormor (eller gammelmormors mormor?) till den nyfödda (endast graden av rynkighet varierade mellan generationerna). Jag räknade till 25 fnittrande åskådare, varav 18 barn.

Marknaden i Gitega är rätt speciell, och utgörs av trånga gångar mellan långa, låga träbord som skyddas av låga tak av korrugerad plåt (med vassa, taggiga kanter; man får akta sig så man inte går in i en taggig plåtkant med huvudet före).

Jag är lite försiktig med att ta bilder, jag tror inte det är särskilt uppskattat.

Köttmarknaden är ett kapitel för sig. Är man där på förmiddagen ser det någorlunda ut, men framåt tidig eftermiddag ligger bara några enstaka, illaluktande köttstycken kvar på de grova träborden, fulla av flugor och konstant hanterade av smutsiga händer som lyfter upp dem och vrider på dem.

På bordet ligger ett helt gethuvud.

Simba har fått en ny korg och en matta att sova på, och hon har faktiskt börjat att lägga sig där om kvällarna. Dessutom vet hon numer att om man ska bli klappad så måste man sätta sig ner på rumpan och se ointresserad ut (fast det är inte alltid synapserna i den där lilla skallen tillåter informationen att riktigt gå fram till tassarna som alltid vill klättra upp i soffan).

"Jag ska mörda den där mattan"

Frisk igen...

...och vad passar bättre som konvalescensarbete än lite trädgårdssysslor? Jag har planterat ut de solrosor jag sådde som frön för snart två veckor sedan, och så har jag sått chilifrön i en kruka tillverkad av en tom vattenflaska. Solrosorna kom från Christans trädgård och chilin växte på ett träd i en annan trädgård. Dem stal jag helt sonika.

Solrosorna längst bak till vänster, innan någon bet av hälften av dem. Jag fick inte plantera i fred en sekund. 

En överlevare strax efter planteringen.

I trädgården finns bland annat även ett litet trädgårdsland.

Tomater, spenat, sallad, persilja och squash, bland annat. När de kommer upp ur marken alltså.

Från det ena till det andra - pengar i Burundi är ett kapitel för sig. Det bästa sättet att skaffa lokal valuta är att ta sina medhavda euro eller dollar och gå till ett växlingskontor. En lång kö leder fram till en liten lucka där en beväpnad man sitter med höga travar av burundiska pengar - Burundi franc, eller "FraBu". Sedan går man in i nästa rum för att få pengarna kontrollräknade av en person som sitter bakom ett enkelt skrivbord med en miniräknare till hjälp. Pengarna lär vara i omlopp rätt länge innan de tas ur bruk; de är nästan bruna och ofta mjuka och lite sträva av smuts, de flesta är dessutom trasiga eller lappade.  Så här ser en typisk sedel ut:

1 000 FraBu - cirka fem kronor (1 euro är cirka 1 800 FraBu).

Dagens bonusbild är justitiebyggnaden i Gitega. Jag går ofta förbi med byrackan (efter dagens solrosslakt förtjänar hon inte bättre tillmäle), men har aldrig sett någon gå in eller ut ur byggnaden. Men Leonards fru måste ju ha haft med dess innandöme att göra.

Till höger sitter en man som möjligen har inspirerats av en av Kafkas noveller.

Tillfälligt avbrott pga magsjuka

Veckans pausfågel.

Söndagsutflykten

I söndags packade vi en picknick och gav oss ut på vandring tillsammans med Gitegas Läkare utan gränser.

Barnen kan inte fatta att man fraktar en hund i en bil. Knasbollar med mobilt zoo!

Stället hette Mogera och vi traskade och traskade uppför, uppför, uppför och ännu mer uppför. Det var varmt och svettigt, och när jag trodde vi äntligen hade nått sista krönet möttes jag av denna inbjudande bild.

Hur är det möjligt att det är en backe till?? Simba tycker det är löjligt att inte trava upp. (nedre högra hörnet).

När vi väl var uppe (vi lämnade faktiskt två av de där påstått gränslösa läkarna långt bakom) såg det ut så här:

Regnmolnen rusar fram

En minut senare var det över oss:

Precis nu börjar det ÖSregna.

Vi hittade ett tak lite längre ner i backen där vi stod och torkade en stund.

Slutar det inte regna snart? Utsikten är i alla fall fin.

Det slutade faktiskt regna rätt snart och vi fortsatte nerför backen. I våra rejäla vandringskor och goretexjackor fick vi sällskap av ett gäng barfotade lokalinvånare, varav flera bar tunga eller åbäkiga laster på huvudet. Inte att undra på att de fnissade åt oss när de joggade förbi.

Lokal marknad

Ett hus bland bananträden.

Eftermiddagspromenaden

Simba och jag är tillbaka i vår dagliga rutin med eftermiddagspromenader. För att tillfredsställa de(n) läsare som uttryckt en preferens för de mer makabra bilderna tog jag lite extra foton av det tyska fängelset under promenaden.

Och en bonusbild:

Simba var urjobbig idag; inget högtidligt trippande längs gatorna. Hönor! Kor! Springande småungar! Ödlor! Prasslande majsfält! Hon stissade runt som om hon sprang på glödande kol och värst blev det när militärerna kom trampande nerför backen. Full stridsmundering och automatvapen, flåsande och svettiga och surmulna travade de tungt med trötta steg. Simba blev galet stressad och skuttade runt med ett dovt morr och raggen rest. Jag blev skitnervös. Sällan har nog orden "va äää rä määä rä idag? dom har ju automatvapen seruväääl!" hörts just så gällt i Gitegas backar så som de hördes just denna eftermiddag.

Det bor rätt många kineser i Gitega, och de är stolta över det!

Om det är någon som är snäll och skickar hit en svensk flagga så ska jag flagga för kung o fosterland jag med!

Djurlivet i Gitega smälter väl in i de urbana inslagen:

Fjärilen täcker hela strålkastaren på bilen.

Tillbaka!

Efter några dagars stillestånd är jag nu tillbaka. Vistelsen i huvudstaden avslutades med en halv dag i stan tillsammans med en sydafrikanska som bott i landet i flera år.

Utsikt över staden. I bakgrunden Tanganyikasjön och på andra sidan Kongos blånande berg.

Det finns inte mycket att "se" i Bujumbura förutom staden själv. Låga, gula byggnader längs oasfalterade, gropiga gator, och mängder av fotgängare och cyklister präglar stadsbilden.

Nånstans centralt i Bujumbura

Lunch åt vi på ett ställe som hade två krontranor (inte något jag själv identifierade dem som, jag kallade dem "fåglar") som spatserade runt och tiggde mat. Ganska tragiskt med vingklippta, utrotningshotade fåglar i en trädgård.

Den lämpligt benämnda krontranan.

Den här grävmaskinen gjorde sig så dramatiskt framför bakgrunden av Kongos (blånande) berg att jag inte kunde motstå det.

Som i en reklambild för grävmaskiner.

Granne med hotellet vi bodde på ligger en strandbar som heter Bora-Bora. Här tillbringade jag fredag eftermiddag. Jag träffade några indiska FN-soldater som satt och läste White Tiger (varvid jag tillfälligt utökade bokklubbens exklusiva krets för att höra deras åsikter), och som bjöd på öl och sedan eskorterade mig tillbaka till hotellet. Jag kände mig väldigt tuff.

Jag vill ju inte att någon ska misstro mig, men här satt jag och jobbade i fredags. Kongo i bakgrunden.

Efter en lat, men kanske något långtråkig, vecka åkte vi i lördags tillbaka till Gitega. Här en bild från den ort nästan halvvägs som specialiserar sig på försäljning av frukt & grönt.

När man stannar bilen kommer genast ett stort antal grönsaksförsäljare fram. René, chauffören, får tolka och handla.

En slapp dag

Jag har inget nytt att visa idag, är jag rädd, förutom utsikten från mitt hotellfönster. Jag har spenderat en stor del av dagen härinne eftersom det är mulet och tryckande varmt ute, med avbrott då och då för regn.

Med lika delar zoom och god vilja kan man säga att rummet har sjöutsikt.

I förmiddags sken solen och då promenerade jag ner till sjön igen. Mitt i solen låg två knallrosa män i speedos, belgiska säkerhetsvakter som jobbar i Kongo, har jag fått förklarat för mig tidigare. Någon borde ha pratat med dem om solsäkerhet.
Därefter gick jag till gymmet, där jag fick ha de slitna, rostiga maskinerna alldeles för mig själv, och simmade sedan i poolen, återigen helt själv. Inte så dumt att ha stället för sig själv.
Sedan tog jag mod till mig och bestämde mig för att se första avsnittet av the Walking Dead. Skälvande i mitt innersta stängde jag av en kvart senare. Åsa, du berättade inte hur fruktansvärt otäckt det är! Ett rum fullt med instängda zombies som vill ut, med skriften "DON'T OPEN, DEAD INSIDE!" på. Men herregud, vem klarar av att se det? Inte jag. Jag slog över till Del 1 av Sex and the City istället och lyckades nästan skaka av mig den iskalla undergångskänslan från tidigare.

Imorgon ska jag in till huvudstaden tillsammans med sydafrikanska Jodie, som ska visa mig runt. Spännande. Dessvärre glömde jag ta med mig laddaren till kameran, och den är nere på EN PINNE. Men Jodie sa att det inte finns ett dugg att se, så det kanske inte är någon förlust?

Apropå la Rage

När man är ute och går med en liten, gul, till förvillelse lik en räv, hund på Gitegas gator slås man av vilken extremt exotisk företeelse man utgör. Alla, och verkligen ALLA vänder sig om  och tittar och antingen skrattar generat eller blänger argt, från gamla skinntorra gummor till småungar på väg från skolan till kvinnor med tunga laster på huvudet till tuffa militärer med maskingevär. Och det är inte mig de tittar på, det är hunden, eller kanske den egendomliga kombination vi utgör. (Ibland undrar jag vad man skulle vara tvungen att hitta på för att få samma uppmärksamhet på Stockholms gator, och jag har bestämt mig för att man nog måste cykla naken på en enhjuling sjungandes Internationalen). Simba, som i likhet med de flesta andra hundar blir rent ut sagt skitglad när hon ser kopplet, travar sedan gatan fram i ett ointresserat, upphöjt lugn, med något nästan kungligt över sig. Jag är övertygad om att om hon bara kunde skulle hon titta åt höger och vänster och vinka överlägset med ena tassen, lite som Queen Elizabeth. Hon drar aldrig i kopplet - ovärdigt! - och tittar sig ofta om för att se att den andra cirkusapan - jag - verkligen är kvar.

Simba bryr sig inte.

Sist vi var ute och gick kom en polisman fram och sa "jag ser dig här varje dag med hunden. Litar du verkligen på den?". När jag svarade ja, hon är jättesnäll, tittade han från mig till hunden och exklamerade "oui??" i ett tonfall som antydde att det var det dummaste han hört nån gång. Man kan fråga sig vad den här inställningen till hundar beror på, men jag tror att en del av förklaringen ligger i att man (enligt utsaga) under 2010 hade 30 fall av (och därmed, oundvikligen, dödsoffer i) rabies. Återstående hundar sköts ihjäl. Detta är väl en av anledningarna till att man aldrig ser några andra hundar på gatorna, och jag undrar ibland hur det känns att vara "Simba, den enda hunden i sta'n". Jag tänker mig att det måste vara som att vara den första austronauten på mars röda yta.

Jag vet emellertid bättre än så, för jag har varit hos veterinären, och sett hans förteckning, prydligt handskriven i ett collegieblock, över de hundar han har vaccinerat mot rabies i år. Blir man biten av en hund är första anhalten veterinärkliniken för att kontrollera om sagda hund är vaccinerad eller ej (men, och här ännu en parentes, kan man lita på registret? Simba beskrevs här endast som "liten gul hund" och jag har en känsla av att det inte finns en hund i Afrika som inte kunde sammanfattas med de tre orden). Är den inte det ligger man illa till - och hur är det med alla andra djur? Man kan få rabies av att bli slickad av en get, berättade de på vaccinationskliniken i Stockholm.

Nu när jag ändå funderar över det här: jag undrar ibland hur väktarna och Leonard (som följt Simba sedan hon var en liten valp) interagerar med hunden. Inte alls, verkar det som. Ibland står Simba och tittar på när de rycker ogräs eller sköter andra sysslor (då skäms jag lite; inte kan man stå där och glo när folk jobbar!) men de har inget med varandra att göra. Utom en gång, då jag hörde Leopold säga till henne att "mais Simba, je fais le menage ici!" (jag städar här!) när hon absolut skulle mörda sopkvasten han jobbade med. Jag tyckte det var rätt intressant att denne man, som alltid pratar kirundi, skulle konversera med jycken på franska - för mig är det helt naturligt att vårt gemensamma språk är svenska.

Vårt hus. Den lilla utbyggnaden vid muren är vakternas tillhåll. Egendomligt likt ett....fängelse?

Hotellet vid Tanganyikasjöns strand

Med anledning av en konferens i landets huvudstad om det tyska utvecklingsbiståndsprojekt som föranleder Stephans tvååriga vistelse i Burundi är vi nu i Bujumbura, i det tjusiga hotell där jag inledde min egen vistelse i landet. Gruppen av tyska utvecklingsbiståndsarbetare (framför allt bestående av hydrogeologer) jobbar och jobbar, medan en annan svensk latmask sitter vid poolen. Innan jag gick in i det luftkonditionerade hotellrummet alldeles nyss för att skriva till er, visade termometern 30 grader i skuggan. Lite för varmt, men vem klagar?

Utsikt över Tanganyikasjön mot Bujumbura

På vägen ner från Gitega (ca 2 timmars bilfärd) störtregnade det nästan oavbrutet. När det regnar här så regnar det verkligen, och ibland håller det i rätt länge. Regnperioden är på väg.

Det regnar i rabatten i Gitega

Ungefär halvvägs, strax efter en skarp kurva, låg en tankbil på rygg snett över halva vägen. Förarhytten var krossad och olja hade runnit längs hela vägen. Vi körde försiktigt förbi; föraren hade uppenbarligen redan förts från platsen och det fanns inget att göra förutom, som jag, innerligt hoppas att han trots allt hade klarat sig ur vraket med livet i behåll.

Jag är medveten om att det är högsäsong för semlor hemma nu, men jag kompenserade mer än halvvägs för alla uteblivna läckerheter med grillad, nyfångad fisk till lunch. Det var faktiskt vad man brukar kalla för "sjukt" gott. Foto saknas.

Simba är ensam hemma till i helgen, men hon har ju vakterna till sällskap och Leonard kommer och lagar mat åt henne varje dag (vad ska man ge hunden när det inte finns hundmat att köpa? Jag gjorde risotto med olika grönsaker och lite salami åt henne igår, men det kändes väldigt fånigt att ge en hund sån mat. Och säkert inte heller särskilt nyttigt. Men hon SER frisk ut, och älskar uppenbart maten hon får. Tips tas gärna emot).

En intensiv eftermiddag

Simba och jag gick på en timmeslång promenad idag; alltefersom jag blir mer och mer säker på att faktiskt hitta hem igen ökar rundorna i längd. Idag var spännande. Vi stötte på ett par andra "mussongos" (vita personer)! De visade sig vara missionärer. Missionärer i Centralafrika! Det känns som en svunnen tid på något vis, men där stod de framför mig livs levande och såg så där frireligiösa ut som bara frireligiösa människor kan. Jehovas vittnen, dessutom. De har lärt sig det lokala språket, kirundi, och knackar dörr och omvänder människor.

Ännu intressantare var på tillbakavägen, då vi mötte ett gäng soldater under utbildning. De var klädda i enbart shorts och bar sina kängor knutna i sina skosnören runt halsen. Bakom dem gick tre-fyra mer påklädda killar och smiskade de halvklädda lite lojt med pinnar på ryggen. Det såg enormt tokigt ut, jag bet mig i läppen men kunde inte låta bli att skratta, varvid de flesta av dem brast ut i gapskratt själva (vilket är anledningen till att jag tror de är soldater snarare än fångar; det och det faktum att det ligger en kasern längre ner på gatan).

Sen kom vi hem och då var det slut på det roliga. Stephans förre kock, Valentine (som ramlade och bröt höften för någon månad sedan), satt i trädgården. Den längsta, magraste man jag någonsin skådat, benen i axlarna sköt ut genom kavajen. Han berättade hans dotter blivit överfallen - alldeles nyss - och fått magen uppskuren. På sjukhuset fanns ingen läkare och eftersom han vet att Stephan känner en kinesisk läkare här i stan kom han hit. Herregudihimmelen, ja jag fick tag på Stephan på jobbet tack och lov, som fick tag på läkaren, som lovade bege sig till sjukhuset (varför han inte var där innan förtäljer inte historien). Hemskt och skrämmande. Rånaren fick med sig hennes mobiltelefon, men man hade lyckats fånga in honom och nu sitter han i fängelset.

Det hela förde i alla fall det lilla goda med sig att jag och Leonard fick lite kontakt. Nu kan jag berätta för Åsa, som undrade, att han har fyra söner mellan 10 och 25 år. Den äldste studerar agronomi och är snart färdig. L. är 54 år gammal och hans fru är 45. Och han skrattade åt mitt skämt! På franska! Om att det kanske var hennes förtjänst att han ser så (enormt) mycket yngre ut!

Phuh, jag är helt slut. Bilden är ett av mina riktmärken på promenaderna med Simba, det gamla tyska fängelset, byggt någon gång under perioden 1889 (ca) - 1918, då tyskarna hade makten i området (som även omfattade Rwanda och andra delar av Östafrika).

Det blir rejäla doningar när tyskarna bygger.

Lite bilder

Burundi är ett vackert land, bergigt och grönskande. Till största delen är det uppodlat (vilket är anledningen till att det inte finns gorillor här som det gör i angränsande Kongo och Rwanda), med bananer, ananas, te, kaffe, majs och andra grödor. Här ett par bilder till från söndagens utflykt.

Det mest fascinerande är ändå hur röd jorden är, vilket står i kontrast till allt det gröna. Det här är "vår" gata. Här har gatorna inget namn, jag har alltså ingen adress.

De flesta hus på landsbygden är byggda i tegel.

Det är kallt idag! När jag gick upp (halv åtta) var det bara 15 grader! Trädgårdsmästaren Eric, som även är väktare, utnyttjar svalkan till att klippa gräsmattan. Med en machete. Jag fattar inte hur han bär sig åt, gräset är max fem centimeter långt.

Alldeles nyss flög en fågel med exotiskt utseende in på terrassen och fram till fönstret. Här går fönstren inte att stänga och en kort stund trodde jag den skulle komma in i huset. Gul på magen och tofs på huvudet. Det hade kanske varit smart att ta med en fågelbok ändå.

Simba, hunden vars namn betyder lejon men som ser ut som en räv

På allmän begäran (eller inbillar jag mig bara det?) några bilder på Simba.

När Simba inte är helt nöjd slokar öronen.

Mig lurar hon inte: det är en räv!

Mat!

Det var någon som undrade, vill jag minnas, vad man äter i Burundi. Än så länge kan jag bara redogöra för det där restaurangbesöket (pommes, grillat kött och spenat) och vad vi äter här hemma.
Typisk frukost består av hembakt bröd (fuskbröd i brödmaskin) med ost och sylt samt fruktsallad gjord på ananas, banan, maracuja och mango eller papaya. Fruktsallad gjord på den lokala frukten är supergod, och följer efter i princip varje måltid. Till lunch har det hittills blivit grönsaker - morötter, paprika, lök, courgette, aubergine, tomater selleri och örter från trädgården i olika kombinationer - och ris (när jag lagar maten). L steker ofta lövbiff med potatis eller ris och några grönsaker till.

Köket

Idag är L. här och jag har precis satt i mig den goda lunchen. Medan jag äter stänger han till dörren till köket och lagar mat åt hunden. I matrummet sitter jag och äter med en stark känsla av skam. (Känslan av att vara den rika, bortskämda är svår. Samtidigt är det ju ur ett makroeokomiskt perspektiv precis samma sak, men man konfronteras inte med det på samma direkta sätt när man är hemma i Sverige.)
Vad får han till lunch? Får han tillräckligt att äta? Hur ofta äter han över huvud taget kött? Ute i trädgården står en gryta på en träkolseld och kokar; jag tror att han äter vad som än är i grytan tillsammans med vakten lite senare. Jag skulle gärna vilja att han förstod att jag absolut inte tycker att den här rollfördelningen är naturlig, men det går inte att få så mycket kontakt med honom. Han ser alltid lite undvikande ut, och svarar på mina tilltal mest av artighet och rör sig så försiktigt genom huset. Själv tassar jag runt av ren skam. Jag tackar och tackar och han verkar mest vilja att jag lät bli. Helst skulle jag vilja att han slutade skura golven ("det är rent!" eller "jag kan göra det där!") och satte sig och berättade lite om livet i Burundi, men det fungerar liksom inte.

Förutom L. jobbar här tre vakter, som löser av varandra under dygnet. De jobbar dessutom i trädgården där har ett stycke mark för egen odling.

För er som undrar om Simba verkar örat faktiskt lite mindre rött idag. Kanske kan en måfå-behandling ibland vara lika bra som någon annan sort? Efter den stora vaccineringschocken igår hämtade hon sig beundransvärt fort och tillbringade eftermiddagen med att stirra på några stora fåglar som kraxade i det våldsamma ösregnet som fortgick hela eftermiddagen (tillsammans med åska och strömavbrott).

Hos veterinären

Veterinärkliniken, som är inhyst i en gul tegelbyggnad i anslutning till slakteriet, saknar elektricitet (rabiesvaccin måste hållas kallt) och därför åkte vi - René (chauffören), veterinären och jag - först till apoteket, som är en enkel trädisk under ett tak av korrugerad plåt. Leonard väntade utanför kliniken med Simba under tiden, och när vi kom tillbaka hade det bildats en folksamling. En kvinna med sex små barn och fem män stod i en ring (på behörigt avstånd) runt Simba och tittade oavvänt på henne. Att ha hund här anses vara ganska egendomligt, och när man är ute och går vänder sig alla om och stirrar, pekar och kommenterar. Nåväl. Det visade sig att veterinären ville knyta ett rep kring Simbas nos för att förhindra att hon skulle kunna bitas, vilket Simba inte alls var med på. Veterinären var så rädd för henne att han skakade våldsamt, det gick inte att förklara att man kunde hålla henne lugn med lite godis. Alla karlarna engagerade sig i att hålla den nu panikslagna hunden lugn. Kvinnan och de sex barnen satte sig i säkerhet i majsfältet i bakgrunden, varifrån de fortsatte att följa spektaklet.

Underst i högen, under en labrock, ligger Simba.

Nu är hon i alla fall vaccinerad mot la Rage (rabies, var tvungen att slå upp det innan vi for) och har fått något emot det onda i örat. Veterinären tittade dock aldrig efter i örat så det känns som att hon blivit behandlad lite på måfå. Jag lär hålla er uppdaterade om hur det utvecklar sig.

Sjukling

Simba har ont i örat (det är alldeles illrött inuti och verkar vara en öroninflammation) så  klockan tio ska vi gå till veterinären, som driver sin veterinärklinik i anslutning till sitt slakteri. Stackars Simba, hon ruskar och ruskar på huvudet och lägger hela tiden ena tassen över örat. Hon ser nästan mänsklig ut. Jag har ont i magen och hoppas på att det inte är de fruktade amöborna som slår till. Förmodligen hänger det ihop med besöket på den lokala restaurangen "Circle" som ligger alldeles i närheten. Vi åt den lokala specialitén grillat kött med pommes frites och spenat.

Stephan och Christian på restaurangen

I trädgården