Påsk i Gitega

Jag ligger hopplöst efter med bloggen, och har först nu kommit ifatt med påsken. Jag får skylla på att det tar tid att bearbeta intrycken tillräckligt för att kunna sätta dem på pränt?
Påsken i Gitega omfattade varken påskhare eller påskägg, däremot kom Jennys paket med franska boyarder, turkisk peppar, kola och daimchoklad äntligen fram. Det uppstod en strid kring vem som fick äta vad, tills kortet lästes, som tydligt uttalade att godsakerna skulle Delas.

Jaha. Delas.

Simbas borste delas dock inte, den är Simbas allena och uppskattas starkt, kanhända med en min av "vad är det som händer här; har svenska hundar det så här?", blandad med "skåda inte given häst i munnen, stå helt tyst så kanske hon inte slutar borsta?". Blicken får något heligt över sig.

Det intressantaste med påsken (förutom det sedan sex veckor efterlängtade paketet från Sverige!) var att vi blev bjudna på lunch av Burundis geografiska instituts (IGEBU) föreståndare,Renhilde. (Det hedrar detta landet, tycker jag, att det finns många kvinnor i ledande positioner; närmre 50% av regeringen är kvinnor, enligt Stephan, som säger att jag inte får citera informationen eftersom han inte är säker på att det stämmer. Nu gjorde jag det ändå, med tillhörande brasklapp).

Grillad kyckling var utlovat, grillad kyckling fick vi! Vi färdades en timme med bil ut på landsbygden och möttes efter en lång, skumpig färd över kullarna av ett bord och fyra stolar under bar himmel, ute på en kulle med vidunderlig utsikt. En i sanning exotisk restaurang!

En restaurang skapades enkom för vår räkning.

Molnen här är speciella på något vis.

Efter några minuter dök - ur intet - någon upp med helgrillad kyckling och öl.

Helgrillad kyckling.

Det enda problemet med en restaurang ute i det fria (på en öppen kulle) i kombination med öl är att förr eller senare inträffar det där ögonblicket då man uppsöka Damernas. När det ögonblicket inträffar (på en öppen kulle) försöker man först att ignorera det, sedan försöker man intala sig själv att det visserligen ÄR så, men det är inga problem, särskilt som den där öppna kullen är beströdd med små getahjordar med tillhörande getaherdar, och slutligen ger man vika för omständigheterna. Inför frågan var damernas befinner sig tog Renhilde med mig ut på den öppna kullen. Att pinka mitt ute på en vindsvept vidd med en annan dam sida vid sida (och omgiven av getaherdar) är något faktiskt helt nytt för mig, men jag visste ju inte om detta var ett slags vänskapsbevis så jag pinkade lydigt.

Sedan blev det party, när ännu en pickup dök upp och släppte av tre glada grabbar. Det visade sig vara ortens borgmästare och hans kompisar. Varifrån de kom vet jag inte, men glada var de.
Det var verkligen en kul och annorlunda utflykt!

På påskafton sprang vi med Simba i närmre en timme. Fruktansvärt var det, och jag får nog dra tillbaka mitt löfte om att springa en halvmara i höst trots allt, Karin.

Några har frågat hur Simba hade det när vi var i Tanzania. Hon var sjukt glad när vi kom tillbaka, men glöm inte att hon har sällskap 24 timmar om dygnet av Eric, Annacle och Jean Bosco, som turas om med att vakta hus och hund. Det verkar dock som att hon, i likhet med de proverbiala råttorna, hade dansat på bordet med de tre under vår frånvaro. De första dagarna verkade hon ha fått för sig att man får bita i fötter, klättra i soffor och hoppa runt precis som man vill. Nu har hon börjat lära sig "stanna" och "plats", vilket gör mig stolt och glad. Dessvärre verkar det som om ny information tränger ut gammal; ordet "sitz" är numer helt oförståeligt och konstigt igen.