Mount Meru

Det är ganska anmärkningsvärt att en person med höjdskräck ger sig in på en bergsbestigning som utlovar en vandring längs en bergskam som ser ut så här:

Inte helt svindelfritt.

Vandringen går genom olika typer av landskap: savann med bufflar, giraffer och zebror, sedan bergsregnskog med urgamla träd, följt av torrt busklandskap och slutligen aska och klippblock. På grund av bufflarna följde en guide med hela vägen, utrustad med ett Mausergevär från 1910. Dessutom hade vi en bärare och en "kock" med oss, eftersom vi inte organiserade turen själva. Det där med kocken kändes lite överdrivet men vi fick verkligen god mat. Dessutom, eftersom vi hade den absluta budgetvarianten, slapp vi ha med oss åtta bärare som en grupp på tre personer vi träffade hade.  På vägen mötte vi en giraff:

En av bergets väktare.

Berget tar fyra dagar att bestiga (om man inte vill ta kål på sig själv och gör det på tre) och sover gör man i övernattningsstugor.

Saddle Hut,  3 500 m. ö. h.

Blomma.

Dag två nådde vi "Little Meru" på 3820 m. ö. h. Längs med askryggen (Mount Meru är en gammal vulkan) där de vita molnen bolmar upp skulle vi vandra nästa morgon.

"Don't go there, Master Frodo!!"

En annan av bergets väktare.

Sagt och gjort! Klockan halv fyra på morgonen nästa dag klev vi käckt upp, och efter en stadig frukost bestående av popcorn (!) och te gav vi oss iväg, utrustade med pannlampor eftersom det var beckmörkt. Upp, upp, upp. Efter 2,5 timmars vandring gick solen upp över Kilimanjaro.

Från bergskammen kunde man se rakt ner i "the Ash Cone" (de som vågade titta ner, vill säga).

För mig var det till stor del en skräckfylld vandring. Beckmörkt var det, och det hjälpte inte ett dugg, som guiden lovat, att inte veta hur brant det var i mörkret. Vid ett tillfälle fick guiden och Stephan leda mig mellan sig, med en hand i vardera, över en särskilt brant bergskam, medan jag hukande och darrande tog mig över. Men över kom jag (och i själva verket var det inte ens brant, men är man höjdrädd så är man)! Vid ett tillfälle kastade jag mig ner på marken och utbrast "Jag går inte längre! Jag orkar inte vara rädd mer! Jag väntar här på er!". Samtidigt var det någon som tyckte att det var ett utmärkt tillfälle för ett foto:

Jag försöker klamra mig fast vid berget. Guiden vill inte se mer av eländet.

Men vi kom upp! Vi klarade det! Ringen brinner för evigt i Mount Doom.

Efter tio timmars vandring var vi äntligen tillbaka vid Saddle Hut. En minut efter att vi kommit in slog ösregnet till.