Burundisk kultur

Igår var vi och tittade på Burundis stolthet, les Tambourinaires, de traditionella trumslagarna. Vi var en grupp som bokade föreställningen, och dessutom kom hela den lokala byn och tittade. Bilderna ser inte mycket ut för världen - det är lite för turistfriande att ha särkar i rött, vitt och grönt (Burundis färger) (med förbehåll för att jag är väldigt kritisk av mig, och jag hoppas att ingen burunder läser detta för då blir jag väl lynchad). Men ljudet! Det där rytmiska trummandet från ett tjugotal trätrummor överdragna med kohud mot en bakgrund av grönskande berg, medan solen skiner samtidigt som de grå molnen hopar sig, det var verkligen mäktigt. Afrika som mänsklighetens vagga och allt det där, och hur det trummats på detta viset i urminnes tider... Jag är glad att jag hade mina solglasögon, för på det sättet slapp jag att någon såg att mina ögon blev alldeles tårfyllda och hela tiden på ett retfullt vis hotade att rinna över. Jag är känslig för sånt där, i all min kritiskhet. (För att dämpa effekten av det där tillägger jag att de hade ju faktiskt kunna hitta på en bättre dansrutin än det där okoreogfarerade skuttandet de visade upp).

Väldigt exotiskt.

Nå, efter att ha gått så långt i min rörelse att jag köpte en miniatyrtrumma som souvenir (jag faller aldrig för souvenirshopen vid utgången i normala fall, så det får räknas som toppbetyg!) gav vi oss ut på en kortare vandring uppför ett berg med utsikt över Gitega. På vägen såg vi en fågel jag aldrig skådat tidigare, med en stjärt som var flera gånger längre än själva fågeln.

Någon som kan veta vad detta kan vara?

Som alltid på promenader på landsbygden hopade sig barnen och ville bli fotograferade.

Jag kommer inte över hur dramatiska färgerna är vissa dagar.

De där grå molnen som utgjort en dramatisk bakgrund på förmiddagens trum-utflykt infriade nu dessvärre sitt löfte om ösregn och vi fick söka skydd i en övergiven hydda.

Taket läckte dock.

Herdarna här är nästan uteslutande småpojkar, och hjordarna utgörs oftast av både kor och getter.

Apropå getter och liknande saker så har vi ju en hund här. Sist vi var ute med henne kom en kille med två får gående. Det ena fåret hade öronen avklippta (avbitna?) och såg faktiskt väldigt ondskefullt ut; det är egendomligt hur avsaknaden av öron kan ge ett djur en så ondsint uppsyn. Det lustiga var att de två fåren, med det öronlöse i täten, rörde sig hotfullt mot Simba, som lite osäkert vek undan. Så fortsatte det längs gatan; fåren förföljde oss. När Simba en gång inte hade uppmärksamheten riktad mot fåren sprang den öronlöse kvickt fram till henne och stångade henne rakt i rumpan. Med ett förskräckt tjut sprang den stackars förnedrade hunden iväg. Det såg tokroligt ut, tyvärr inga bilder.
Tillbaka till utflykten.

Efter regn kommer sol....

...och dimma.

Imorgon blir det matspecial, och för den som håller ut lite till kommer snart en serie riktigt tuffa bilder från Burundis gator.