Nilens källa (en av dem)

Återigen en vecka sent kommer nu berättelsen om resan till Nilens källa (eller den sydligaste av dem, det finns ett antal ställen som kallar sig, med mer eller mindre rättighet, Nilens källa - och så finns det ju en blå och en vit Nil också).
Vi börjar med en typisk Burundi-vy från resan dit.

..eller varför inte två.

Så till huvudnumret, Nilens sydligaste källa, eller vad jag först trodde vara källan:

Det visade sig dock att jag hade fel, bilden ovan var bara ännu en anonym pöl. Den riktiga källan ser ut så här:

Då får man anstränga sig för att koppla ihop detta med tidiga högkulturer, faraoer och pyramider. För att hjälpa turisten lite på traven har man byggt en minipyramid bredvid källan.

Den här bilden tog jag bara för att det är så imponerande att kunna bära en tunna på huvudet:

Efter besöket vid källan åkte vi till Tanganyikasjön. Burundi har inte många nationalparker men alldeles vid gränsen till Kongo, vid Tanganyikasjöns norra strand, finns en park med fåglar, flodhästar och krokodiler (men av dem såg vi bara varningsskyltar).

Dreglar den inte lite på bilden?

Dessutom såg vi Gangsterfågeln (alias vävarfågeln) i dess naturliga miljö...

...och det där egendomliga djuret flodhäst.

Senare, på stranden:

Välkamouflerad eller bara en väldigt smutsig groda?

I Tanganyikasjön nära Bujumbura kan man inte bada, eftersom där finns Bilharzia:

Ni som har följt den här bloggen i flera månader nu kanske kan svara på vilken bild av Simba som är mest lik?

Imorgon åker jag hem! Men det innebär inte att bloggen är slut; faktum är att de Bästa Bilderna från Burundi finns kvar - d.v.s. matspecialen och gatuvy-bilderna. Logga alltså in igen för en Grand Finale! Om det nu blir en sådan; som någon sa tidigare ikväll så är Bromma minsann minst lika exotiskt som Burundi, det är bara en fråga om perspektiv.

En sak till...

Den här bloggen har flera hundra tusen "läsare" varje dag. Hon kanske kunde komma en sväng till Burundi...?

http://www.youtube.com/watch?v=LIfzt2AXAh0&feature=relmfu

Nej men nu får ni faktiskt hjälpa till lite

Jag har fortfarande inte fått svar på vad detta är för planta?

Simba är jättebekymrad över att ingen vet vad det är för växt.

Ingen matspecial idag heller

- den avvaktar nämligen att det ska ätas helgrillad get endera kvällen, och det känns som om det kan komma att bli det centrala inslaget. Istället ska ni få ett inslag som kanske inte kan kalla sig fågelspecial, men som ändå har ett svagt fokus åt den riktningen.

Först vill jag gärna komma med ett boktips. "Mangon som Sprängdes" av Mohammed Hanif. Jag sträckläste den, önskar att jag hade den oläst.

Den här fågeln, med ovanligt välutvecklat sinne för dramatiska effekter, satt på Little Mount Meru, ca 3700 m. ö. h.



Här är den igen.

Nere vid övernattningsstugorna satt de här kaxiga individerna.

"Och här är några vi hade ihjäl i morse".

De här fåglarna satt vid Victoriasjön. Där fanns även en fish eagle (fiskgjuse?) som någon annan hotellgäst påstod vara världens vackraste fågel, men den fick jag förstås ingen bild på.



Gangsterfåglar igen. Enligt en expertkommentator är det en vävarfågel.

Det känns banalt att fåglar som har förmåga att väva komplicerade bon ska sitta och picka på ett frukostbord.

Nej, ni kommer inte undan den obligatoriska idolbilden på Simba idag heller.

"Hundar är också fåglar!"

Apropå Simba så tror jag att jag kan övertala Stephan om att upprätthålla bloggen för Simbas fans skull när jag åker hem den 29e april. Men då blir det på tyska.

Jag tycker strutsar ser lite fjantiga ut. Vad har den här fågeln ute i vildmarken att göra med sina skära ben och fluffiga fjädrar?

Bilar, särskilt taxibilar, i Burundi, har en förkärlek för stora klistermärken över hela bakrutan, med egendomliga, och lite oroväckande budskap, i stil med "Jesus decides" eller "Only God Knows". Jag skulle vilja knacka på bilrutan ibland och säga "Men det kanske är bäst att i första hand se till att köra ordentligt?". Här i landet köper man sitt körkort.

Jovisst, men.......

Två bilder till, på väktarna som jobbar här - det finns tre, som avlöser varandra. Eric, som har varit upptagen med att klippa gräsmattan med machete idag, är nog glad över att klockan är fem och han får gå hem, efter att ha hört mig spela samma CD fem gånger idag (22 Pistepirkko om någon är intresserad; hur har jag kunnat missa det här så länge, de är ju hur bra som helst?). Nu gick den igång för sjätte gången bara för det.

Anaclét har bra hand med hunden, som måste tas hand om varje gång man åker ut med bilen.

Det var allt jag hade idag. Imorgon är jag ledig  igen, då ska vi åka och titta på Nilens sydligaste källa, som är belägen i Burundi. Ni kan förvänta er dramatiska bilder.



Pausinslag

Här kommer ett pausinslag med lite blandade bilder, medans jag väntar på att avsluta fotograferingen inför matspecialen.Först några bilder till från Mount Meru, som nu känns lika avlägset som månen.

Ett hav av moln; böljande bränningar på 4000 m.ö.h.

Magiskt.

Det är OK att se lite sliten ut om man har vandrat i fem timmar med en höjdrädd, protesterande Åsa efter att ha ätit bara popcorn till frukost.

För Simba är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet, även när man tvingas till extrema närbilder.

Mer urafrikanskt blir det inte?

Gatuvy i Gitega.

Simba, efter att ha mördat squashplantans blommor gång på gång, blev fråntagen sitt bästa mordredskap, nämligen mattan. Här är en bild från lyckligare tider:

Med mord i sinnet.

Apropå trädgården och squashplantan, minns ni mina solrosor, som jag för ett par månader sedan planterade ut runt hela huset? De har visat sig vara en intressant studie i hur skillnad i jordmån och placering kan påverka en plantas tillväxt. De på husets södra sida växer i mager jord och är knappt större än de var när jag planterade dem. De övriga, som växer i kompostberikad jord, ser ut så här:

Svårt att se men solrosen är ungefär en meter hög.

Salladslandet har vuxit till sig och nu skördas spenat, sallad, paprika och tomater med jämna mellanrum.

Gurkor.

Så här ser en julstjärna ut i det fria.

Burundisk kultur

Igår var vi och tittade på Burundis stolthet, les Tambourinaires, de traditionella trumslagarna. Vi var en grupp som bokade föreställningen, och dessutom kom hela den lokala byn och tittade. Bilderna ser inte mycket ut för världen - det är lite för turistfriande att ha särkar i rött, vitt och grönt (Burundis färger) (med förbehåll för att jag är väldigt kritisk av mig, och jag hoppas att ingen burunder läser detta för då blir jag väl lynchad). Men ljudet! Det där rytmiska trummandet från ett tjugotal trätrummor överdragna med kohud mot en bakgrund av grönskande berg, medan solen skiner samtidigt som de grå molnen hopar sig, det var verkligen mäktigt. Afrika som mänsklighetens vagga och allt det där, och hur det trummats på detta viset i urminnes tider... Jag är glad att jag hade mina solglasögon, för på det sättet slapp jag att någon såg att mina ögon blev alldeles tårfyllda och hela tiden på ett retfullt vis hotade att rinna över. Jag är känslig för sånt där, i all min kritiskhet. (För att dämpa effekten av det där tillägger jag att de hade ju faktiskt kunna hitta på en bättre dansrutin än det där okoreogfarerade skuttandet de visade upp).

Väldigt exotiskt.

Nå, efter att ha gått så långt i min rörelse att jag köpte en miniatyrtrumma som souvenir (jag faller aldrig för souvenirshopen vid utgången i normala fall, så det får räknas som toppbetyg!) gav vi oss ut på en kortare vandring uppför ett berg med utsikt över Gitega. På vägen såg vi en fågel jag aldrig skådat tidigare, med en stjärt som var flera gånger längre än själva fågeln.

Någon som kan veta vad detta kan vara?

Som alltid på promenader på landsbygden hopade sig barnen och ville bli fotograferade.

Jag kommer inte över hur dramatiska färgerna är vissa dagar.

De där grå molnen som utgjort en dramatisk bakgrund på förmiddagens trum-utflykt infriade nu dessvärre sitt löfte om ösregn och vi fick söka skydd i en övergiven hydda.

Taket läckte dock.

Herdarna här är nästan uteslutande småpojkar, och hjordarna utgörs oftast av både kor och getter.

Apropå getter och liknande saker så har vi ju en hund här. Sist vi var ute med henne kom en kille med två får gående. Det ena fåret hade öronen avklippta (avbitna?) och såg faktiskt väldigt ondskefullt ut; det är egendomligt hur avsaknaden av öron kan ge ett djur en så ondsint uppsyn. Det lustiga var att de två fåren, med det öronlöse i täten, rörde sig hotfullt mot Simba, som lite osäkert vek undan. Så fortsatte det längs gatan; fåren förföljde oss. När Simba en gång inte hade uppmärksamheten riktad mot fåren sprang den öronlöse kvickt fram till henne och stångade henne rakt i rumpan. Med ett förskräckt tjut sprang den stackars förnedrade hunden iväg. Det såg tokroligt ut, tyvärr inga bilder.
Tillbaka till utflykten.

Efter regn kommer sol....

...och dimma.

Imorgon blir det matspecial, och för den som håller ut lite till kommer snart en serie riktigt tuffa bilder från Burundis gator.