Bromma till Burundi...and back!: Tanzaniaresan

Tillbaka från en långhelg i Tanzania (hur ofta kan man säga det?). Resan med bil till Kigoma, ett par mil söder om Burundis gräns vid Tanganyikasjöns östra strand tar ca sex timmar (inklusive fyra olika gränskontroller). Vi hyrde en bil med chaufför, Elvis, vars föräldrar flydde under inbördeskriget och bosatte sig i Hedemora, och vilkas musiksmak vi inte behöver känna oss alltför ovissa om.

Resans början, vid macken i Gitega. Strax efter att bilden togs sätter sig killen på cykeln och trampar iväg med tre bilsäten på pakethållaren.

När man lämnar Burundi - enligt en del statistik världens fattigaste land, och enligt de flesta bland de tre fattigaste länderna i världen med BNP per capita på 300 USD per år - märker man genast skillnaden mellan fattig och fattig. Tanzania, enligt samma statistik som placerar Burundi i "toppen" av statistiken, ligger på plats 26 på listan och nog för att det ser fattigt och eländigt ut, men det känns ändå som att befolkningen på landsbygden inte lever i misär på samma sätt som här. Många av husen, som är byggda i samma röda tegel som här, har elektricitet, medan endast 2% av Burundis befolkning har tillgång till el i hemmen. En annan påtaglig skillnad är att nästan alla faktiskt har hela kläder och skor (icke fallet här i Burundi) och att istället för att skrika "mussungo" ("viting") ropar man "sister" eller "brother" om man vill påkalla blekansiktenas uppmärksamhet.

Gatuvy i Burundi

Strax före gränsen till Tanzania.

Ser man att omgivningen är vacker om man är bosatt här?

Vi bodde tre nätter utanför Kigoma, på Jakobsen's Beach and Guest House. Jakobsens är ett pensionerat norskt par som spenderade flera årtionden i Afrika innan de öppnade turistanläggningen. En extremt skumpig bilfärd ledde fram till detta ställe, som överträffade det allra mesta i gästvänlighet. Vi hade missat informationen om att det inte fanns någon mat att köpa, så fru Jakobsen bjöd helt enkelt in oss på middag på deras egen terass. Morgonen efter bjöds vi in på en oslagbar frukost tillsammans med Jakobsens i deras kök. Dessutom hade vi missat att euro inte fungerar som valuta i Tanzania (vilket det gör i Burundi) och för att hjälpa oss att komma iväg till nationalparken som planerat lånade de helt enkelt ut ett par hundra dollar åt oss, utan att ens skriva ner våra namn. Det hela ger kanske en lite dålig bild av vår organisatoriska förmåga, men man får väl trösta sig med herr Jakobsen's "efter 30 år i FN lär man sig att bedöma folks pålitlighet rätt snabbt".

Jakobsens strand. Söndag och måndag hade vi den helt för oss själva.

Det enda jag möjligen skulle kunna klaga på är att de zebror som enligt utsaga brukar beta ända fram till terassen inte visade sig. Däremot väcktes vi på morgonen av fräcka apor som skuttade runt på plåttaket.