Tanzania

Tillbaka från två veckor i Tanzania som bland annat omfattade Mount Meru, Ngorongorokratern och Serengeti, och som avslutades vid Victoriasjöns strand. Vi körde hela vägen, i en skramlig och numer utifrån och in neddammad och sönderskakad jeep.

Eftersom resan inte alls planerats i förväg improviserades en hel del under vägen. Första dagen i Tanzania valde vi att lita på Maraboustorkarnas rekommendation för lunchställe.

Även vi valde Stopover som matställe.

Maraboutstorken vann aldrig tävlingen "världens vackraste stork"

Det var någon som ville veta vad man äter. Detta var den mest typiska matsedeln i Tanzania:

Man får hoppas på det bästa ibland.

Två kameleonter såg jag under resan, den här tillät de bästa bilderna:

Döda kameleonter är lättare att fotografera.

På semester!

Efter några hårda veckors tjänstledighet är det nu äntligen dags att åka på en välförtjänt semester. Resan går till Arusha i Tanzania, där vi ska bestiga Mount Meru. Mount Meru är 4 500 meter högt och nu under regnperioden kan det bli rätt kallt. Jag säger detta mest för att mentalt förbereda mig själv på den "tortyr" en bekant som tidigare bestigit samma berg utlovat. Hu!

Ni ser ju själva hur högt det är!

Efter Mount Meru, för den som tar sig både upp och ner, blir det kanske möjlighet till safari. Från Arusha kan man t.ex. åka till Ngorongorokratern och andra nationalparker.
Färden går med bil från Bujumbura i morgon bitti, och resan till Arusha tar cirka två dagar. Simba kan tyvärr inte följa med ut ur landet, men hon blir väl omhändertagen ändå.

Får inte följa med.

Måndag i Burundi

Måndag i Burundi och inte mycket nytt att berätta, så här kommer lite allmänna fakta.
Visste ni att det inte finns någon sophämtning i Burundi (i alla fall inte utanför huvudstaden)? Här i Gitega fungerar sophanteringen enligt följande: Allt biologiskt skräp läggs i en kompost, och kompostjorden återvinns i trädgården (det vill säga allt som Simba inte anser vara ätbart, för det knaprar hon genast i sig). Allt annat - papper, plast, metall etc - läggs i en grop i marken. Skräpet i gropen bränns upp med jämna mellanrum och det som inte brinner blir helt enkelt kvar i gropen tills den är full och täcks med jord. Det här förfarandet ökar naturligtvis medvetenheten om vad man slänger bort ganska kraftigt, och man får en naturligt ökad motivation att återvinna istället för att kasta.

Bakom sockerrören är sopgroparna. Simba har precis fått syn på en kråka.

En annan ytterst civiliserad detalj i Burundi är alla cykeltaxis.  Avsaknaden av kommunala färdmedel och det faktum att det endast finns en personbil per 500 invånare har främjat denna näring. På vägen in till Gitegas centrum är en cykeltaxidepå där man för en ringa penning kan få skjuts. Kvinnorna sitter i damsadel på pakethållaren, ofta med ett barn på ryggen, och ofta har passagerarna tunga laster med sig. Tyvärr har jag ingen bild eftersom jag inte vet om folk tar illa upp, men här kommer en annan cykelbild:

Helt normal cykellast i Burundi.

Trädgården tar sig fint, men är det någon som vet vad det här är för gröda?

Det var någon som planterade frön men glömde vad det var för några.

Blommorna har verkligen vuxit till sig

Simba är vig som en klättermus.

Stanley hittar Livingstone i Ujiji!

Året är 1871. Platsen är Ujiji, vid Tanganyikasjöns östra strand, i det som nu är Tanzania. Dr Livingstone, som vigt över 20 år av sitt liv åt att utforska den afrikanska kontinenten och att föra "kristendom, handel och civilisation" till Afrikas inre, sitter under ett mangoträ och tänker på slavhandeln (som man gör).

Plötsligt hör han upphetsade skrik. "Mussongo, mussongo!" Dr L. kommer snabbt på fötter och får hatten på huvudet. Det är Stanley! Henry Morton Stanley! Innan han i sin överraskning hinner få fram ett ljud yttrar Stanley de ord han har filat och filat på under veckor av hård vandring genom det östafrikanska landskapet: "Dr. Livingstone, I presume?". (Där satt den! Det blev precis så bra som han hade hoppats).

Efteråt retade sig Livingstone över att han inte hunnit lägga undan målarfärgen och penslarna.

Stanley hade övat så mycket på sin hälsning att det blev lite stelt och inrepeterat till slut.

Efter sitt möte spenderade de två fyra månader tillsammans i Afrika. Ytterligare ett år senare dog Dr Livingstone i dysenteri. Hans ledsagare tog ut och begravde hjärtat och inälvorna under ett träd, saltade och torkade kroppen och förde den hem till England där den fick en pampig begravning i Westminster Abbey. Stanley fortsatte sin karriär med att utforska Kongofloden och att gå belgiske Kung Leopolds ärenden i det som skulle bli Kongo.

Vad hade Stanley egentligen tänkt göra med Dr L när han hittade honom?

Bilderna kommer från Livingstone-muséet i Ujiji. För den som är intresserad av koloniseringen av Afrika kan jag varmt rekommendera "the Scramble for Africa" av Thomas Pakenham.

Gombe Nationalpark, Tanzania

Nu blir det schimpanser! tänkte vi på söndagmorgonen när vi glatt satte oss i den lilla motorbåten som skulle ta oss den två och en halv timmar långa färden norrut längs Tanganyikasjöns strand, från Jakobsens strand till Gombe nationalpark.

Tanzanias berg vid Tanganyikasjöns östra strand.

Kusten kantas av berg och längs hela vägen ligger fiskebyar nere vid vattnet.

På taken torkas småfisk som sedan säljs i hela landet.

Gombe Nationalpark är ett 52 kvadratkm stort område där man bevarat skogen för schimpansernas räkning. Vi vandrade, tillsammans med vår guide, uppför bergen (800 m stigning) i fem timmars tid och allt vi såg var en enda ynka schimpansrumpa högt upp i ett träd!

Jag vill inte tänka på hur många dollar det kostade att få se denna enda rumpa.

Vi kanske inte såg mycket av schimpanserna, men däremot fick vi som bonus se en hel del babianer som tyst och lite misstänksamt passerade alldeles intill oss, och ett helt gäng som satt nere vid stranden och plockae bland skaldjuren (?). Dessutom såg vi en stor mängd dyngbaggar.

Paradiset för en dyngbagge!

Vackra gröna nyanser.

På apjakt.

Gombefallet i Gombe nationalpark.

Två små söta bonusbabianer på stranden.

Det mest spännande var ändå båtfärden. På utresan var det lugnt och fint på vattnet, och solen sken.

Nåja, solen kanske inte direkt strålar, men ändå.

På tillbakavägen, ungefär halvvägs, började regnet ösa ner från en vidöppen stålgrå himmel. Vågorna gick högre än det lilla nötskalet till motorbåt och till råga på allt började det åska och blixtra i närheten.

Det är MYCKET mer dramatiskt än det ser ut på bilden.

När vi kom tillbaka var vi plaskblöta och det fanns bara kallt vatten att duscha i.

Imorgon: Tanzania del 3: Livingstone möter Stanley i Ujiji!

Tanzaniaresan

Tillbaka från en långhelg i Tanzania (hur ofta kan man säga det?). Resan med bil till Kigoma, ett par mil söder om Burundis gräns vid Tanganyikasjöns östra strand tar ca sex timmar (inklusive fyra olika gränskontroller). Vi hyrde en bil med chaufför, Elvis, vars föräldrar flydde under inbördeskriget och bosatte sig i Hedemora, och vilkas musiksmak vi inte behöver känna oss alltför ovissa om.

Resans början, vid macken i Gitega. Strax efter att bilden togs sätter sig killen på cykeln och trampar iväg med tre bilsäten på pakethållaren.

När man lämnar Burundi - enligt en del statistik världens fattigaste land, och enligt de flesta bland de tre fattigaste länderna i världen med BNP per capita på 300 USD per år - märker man genast skillnaden mellan fattig och fattig. Tanzania, enligt samma statistik som placerar Burundi i "toppen" av statistiken, ligger på plats 26 på listan och nog för att det ser fattigt och eländigt ut, men det känns ändå som att befolkningen på landsbygden inte lever i misär på samma sätt som här. Många av husen, som är byggda i samma röda tegel som här, har elektricitet, medan endast 2% av Burundis befolkning har tillgång till el i hemmen. En annan påtaglig skillnad är att nästan alla faktiskt har hela kläder och skor (icke fallet här i Burundi) och att istället för att skrika "mussungo" ("viting") ropar man "sister" eller "brother" om man vill påkalla blekansiktenas uppmärksamhet.

Gatuvy i Burundi

Strax före gränsen till Tanzania.

Ser man att omgivningen är vacker om man är bosatt här? 

Vi bodde tre nätter utanför Kigoma, på Jakobsen's Beach and Guest House. Jakobsens är ett pensionerat norskt par som spenderade flera årtionden i Afrika innan de öppnade turistanläggningen. En extremt skumpig bilfärd ledde fram till detta ställe, som överträffade det allra mesta i gästvänlighet. Vi hade missat informationen om att det inte fanns någon mat att köpa, så fru Jakobsen bjöd helt enkelt in oss på middag på deras egen terass. Morgonen efter bjöds vi in på en oslagbar frukost tillsammans med Jakobsens i deras kök. Dessutom hade vi missat att euro inte fungerar som valuta i Tanzania (vilket det gör i Burundi) och för att hjälpa oss att komma iväg till nationalparken som planerat lånade de helt enkelt ut ett par hundra dollar åt oss, utan att ens skriva ner våra namn. Det hela ger kanske en lite dålig bild av vår organisatoriska förmåga, men man får väl trösta sig med herr Jakobsen's "efter 30 år i FN lär man sig att bedöma folks pålitlighet rätt snabbt".

Jakobsens strand. Söndag och måndag hade vi den helt för oss själva.

Det enda jag möjligen skulle kunna klaga på är att de zebror som enligt utsaga brukar beta ända fram till terassen inte visade sig. Däremot väcktes vi på morgonen av fräcka apor som skuttade runt på plåttaket.

Ända fram till huset kom aporna.

http://www.tripadvisor.se/Hotel_Review-g660803-d1501705-Reviews-Jakobsen_s_Beach_and_Guesthouse-Kigoma.html

Mer i eftermiddag!

Bara en liten sak till

Det har hänt något med Simba. Sedan förra helgen, då hon insåg det där med att man blir klappad om man låter BLI att skutta och leva guling och istället sätter sig ner och ser mild ut, har hon tillämpat den strategin i en näst intill absurd utsträckning. Jag misstänker att det har att göra med de tre dödskamperna hon hade i veckan i samband med injektionerna. Jag undrar om det inte är så att hon tror att hon fått ett personlighetsförändrande medel, och att det hela helt enkelt är en placeboeffekt? Hon är numer mild som en smörblomma, det enda som nu väcker hennes mordlysta är mina stackars veka solrosor som fortfarande av någon anledning anses utgöra Trädgårdens fiende nr. 1.

Längst ner i vänstra hörnet lurar en nos som gärna vill gnaga av avokadoplantan. Eller varför inte släpa en matta över den?

Småttigheter

Internet fungerar inte så bra just nu ("det är problem med en kabel i Egypten", som internetleverantören sa; "vi lagar det i nästa vecka") så jag har inte kunnat göra några inlägg.

I tisdags stegade jag modigt, beväpnad med enbart min Folkuniversitetet-boostade skolfranska, in på Alliance Franco-Burundaise här i Gitega och förklarade att jag ville förbättra min franska (men jag kunde inte ordet "förbättra", vilket jag inte upptäckte förrän jag var mitt inne i meningen, så det hela, tillsammans med mitt mod, rasade mycket snabbt samman).

Alliance Franco-Burundaise, Gitega

Lärarinnan insåg väl mitt trängande behov och jag tar nu privatlektioner i franska tre eftermiddagar i veckan.

En annan reguljär företeelse i min tillvaro här är, trots allt, att titta på the Walking Dead. Zombies som skrapar på dörrar med brutna fingrar, eller bara stirrar och stirrar och vill äta folks hjärnor. Och faktiskt kan jag ibland när jag tittar på Simba känna en viss koppling till TV-serien. Hon står där vid framdörren och stirrar och stirrar och VILL IN. Och går man till baksidan då är hon genast där (hon springer inte runt huset, hon liksom RINNER).

Helt tyst står hon där och stirrar intensivt.

Det var någon som ville att jag skulle lägga in en bild på mig själv, och jag är inte den man behöver be två gånger:

Ser lite galen ut.

Nu säger jag trevlig helg och på återseende nästa vecka; vi ska till Tanzania lör-tis och då blir det väl inget uppdaterande av.