Nästan på väg

Nu är väskorna packade, ända till gränsen av de 56 kilo man får ta med sig på planet. Det hjälper knappast att skylla på att jag minsann har packat saker till S.; den delen av packningen utgör väl max en tiondel. Tydligen ska man inte skriva ut folks namn på sådana här bloggar utan nöja sig med första bokstaven, dels för att skydda deras identitet när bloggen når en stor läsekrets och kanske omnämns i (internationella) medier, och dels för att det skapar en känsla av viktighet eftersom man antyder möjligheten till att bloggen faktiskt ska bli så betydelsefull att folks identitet behöver skyddas. Det blir lite orättvist mot Å., som jag bara känner en av och lika gärna kunde skriva ut namnet, men kan skapa oreda kring J., som jag har fler av än jag riktigt kan hantera. Vad gäller S. ska jag dela hus i Burundi med två vars namn börjar på samma bokstav, men jag antar att det inte ska bli för mycket förvirring eftersom den ena är en man och den andra en hund. (En hund vars identitet också är värd att skyddas.)
Så! Klockan 4.45 imorgon bitti blir jag väckt av en väckningstjänst jag hittade på nätet och som utlovar väckning med revelj och mistlur (!) vilket upprepas tio gånger var tionde minut. Jag hoppas de slutar om man lovar att man är vaken och uppe. Sedan kommer problemet som kommer att hålla mig vaken i natt och därmed göra väckningstjänsten överflödig, nämligen hur jag ska få ut 56 kilo genom dörren, genom snömodden till taxin och sedan ur taxin och genom snömodden in i Bromma flygplats.